Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning

         

Leicester Legender


Keith Weller

 

 1946.06.11 - 2004.11.12

 R.I.P.

 Keith Weller spelade 305 matcher för Leicester City och gjorde 47 mål under 1970-talet. På hans meritlista finns också 4 landskamper och ett mål för England. När han avled sa den förre lagkamraten och vännen Alan Birchenall: "For me he was one of the five greatest ever players to pull on a Leicester shirt. His death is a tragic loss, not just for Leicester, but for the whole of English football".

Keith Weller, född i London 11/6 1946, spelade under sin karriär för Tottenham, Millwall, Chelsea och Leicester City innan han flyttade till USA och spelade några säsonger för Fort Lauderdale Strikers. Weller var en naturbegåvning och kunde mycket väl ha fortsatt att spela för någon av de London-klubbar han företrädde i början av karriären, men han valde att lägga sina bästa år i Leicester City, och kanske var det därför han endast fick spela 4 landskamper för England. Under åtta säsonger trollband han Leicesterpubliken med sitt artisteri och han var en av de mest tongivande spelarna i Jimmy Bloomfields framgångsrika upplaga av Leicester. En kall vinterlördag 1979 skulle Leicester möta Norwich på Filbert Street, det var en match i FA-Cupen och Tipsextra hade sina kameror på plats. Det var inget konstigt att målvakter spelade i träningsoverallsbyxor på den här tiden, när kylan slog till var det ingen höjdare att slänga sig på lervåta och halvt frusna ”gräsmattor”. Men det var sällan, för att inte säga aldrig, som utespelare bar några långa byxor eller dylikt. Själv satt jag gjuten framför tv:n när favoritlaget spelade, och till min förvåning dök det upp en spelare på planen med vita tights! Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var favoriten, guden Keith Weller. Inte bara jag tappade hakan av åsynen, matchkommentatorn var förvånad, domaren gnuggade
ögonen för att se om det var sant, men publiken jublade extra mycket åt Weller när han visade sig. Weller spelade kanske en av sina bästa matcher för Leicester denna lördag, kronan på verket var väl när han länsade genom Norwich-försvaret med bollen klistrad vid fötterna och drog in bollen vid närmaste stolpen utan chans för målvakten, i soffan på Nytorgsgatan jublades det högt och de vita långkalsongerna hade jag redan glömt. När Weller efter matchen fick frågan om varför han spelat i vita tights sa han: - ”det var ju riktigt kallt idag och när jag åkte till Filbert Street upptäckte jag att min frus vita tights låg i baksätet av bilen, jag tänkte att de kunde vara bra för att skydda sig mot kylan, inget märkvärdigt”. Fru Weller påstod däremot att hon aldrig ägt några vita tights!
Keith Weller dog 12/11 2004 efter en lång kamp mot cancer.


 Frank Worthington

 

 Frank Worthington är den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort avtryck på Filbert Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon spelare har representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 23 olika matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 24:e också, Engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank det stora klippet, själv såg han det som en gratis
sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var, och kanske fortfarande är, den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin
sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat
frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt ”Hanöhus Night Club”. Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollspelare att han hade råd att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och värmde med det övriga laget.Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i omklädningsrummet någraminuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till Mjällbymålvakten Leif Persson: ”Hi Leif!”. Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev i Aftonbladet: ” Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade, jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären..”. Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: ”Frank is a Jolly Good Fellow!”. Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil, en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda böteslappar! Han säger själv att han ser Sverige som sitt andra hemland. Han har många fina minnen härifrån, påstår han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: ”Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky…again. En ung Svenska bjöd mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och
hoppade ned i sängen….”

I maj 2016 offentliggjorde hans dotter att Frank lider av Alzheimers sjukdom.


 Len Glover

 

 Under åren har många yttrar iklätt sig Leicesters matchtröja och försökt behaga publiken på Filbert Street/Walkers Stadium. Men få, för att säga någon överhuvudtaget har blivit en sådan favorit hos publiken som Len Glover. En engelsk sportjournalist beskrev Glover så här: ”han är snabb som en Ferrari och har fotarbete som en duellant i Covent Garden”. Lenny Glover köptes till Leicester från Charlton för rekordsumman 800 000 kronor 1968 och han var en viktig kugge när Leicester tog sig tillbaka till högsta divisionen. I Leicesters underhållande lag under 1970-talet var Glover vänsteryttern som rev sönder motståndarnas försvar och serverade Frank Worthington kalasmackor. Tyvärr var Glover känslig för skador och hela hans karriär kantades av mindre eller större skador. Men mellan dessa skadeperioder var han fantastisk att skåda, det var alltid sorl av förväntan när Glover klev in på planen. Många fans, Jocky McMahon är en av dessa, beskriver än idag hur fantastisk han var och somliga påstår att nackhåren reser sig på dem bara de hör hans namn! Han fick aldrig chansen i det engelska landslaget och kallades ”den bäste yttern i världen, som aldrig fick chansen”, däremot hjälpte han Leicester till en FA-cup final men väl där kunde han inte göra sig själv rättvisa, på grund av en skadad vad. Hans karriär i Leicester slutade som man kan förvänta sig, han drog på sig en knäskada och kom aldrig tillbaka till normal standard. 1976 lämnade han Leicester för att varva ned med amatörlaget Kettering Town. 1978 gjorde han dock resan över vattnet och spelade två säsonger för Tampa Bay Rowdies i den amerikanska ligan, här fick han tampas med spelare som Pele, Beckenbauer och George Best. 1994 tog han över som manager för Harlow Town och registrerade sig även som spelare. Som 50-åring spelade han sin sista ligamatch och strax därpå slutade han helt med all fotboll.


Peter Shilton

 

 Peter Shilton blev den förste spelaren i England att spela 1000 ligamatcher, i en match för Leyton Orient 21-1-1997, matchen direktsändes i tv för att fira tillfället. Med 125 landskamper är han den spelare som spelat flest landskamper för England. För Leicester City spelade Shilton 286 matcher och gjorde ett mål!

Rivaliteten mellan England och Argentina hade funnits sedan länge. 1966 visades den Argentinske lagkaptenen Antonio Ubaldo Rattin ut från VM-matchen mot England och Argentina slogs ut ur det VM som sedan England vann. När England och Argentina skulle mötas i VM-kvartsfinal 1986 fans spänningar och upprivna känslor kvar från Falklandskriget som utspelades ett par år tidigare. Precis som 20 år tidigare skulle vinnaren av matchen gå vidare och vinna hela VM! Sex minuter in på kvartsfinalens andra halvlek var ställningen fortfarande 0-0. Maradona gjorde en löpning från vänster in mot mitten, spelade fram bollen mot Jorge Valdano och fortsatte in mot straffområdet. Passningen var emellertid inte någon av Armandos bästa och den hamnade bakom Valdano och den Engelske mittfältaren Steve Hodge (som för övrigt böt tröja med Maradona efter matchen) försökte att med en hög spark få bort bollen. Hans försök var inte lyckat, bollen gick i en lyra tillbaka in mot straffområdet och ut rusade målvakten, och f.d. Leicester-spelaren, Peter Shilton för att boxa bort bollen, Maradona hann dock före. Här kan man stanna för att fundera en stund på vad som verkligen hände sekunden senare. Hur kunde 168 cm Diego Armando Maradona hoppa högre än 186 cm Peter Leslie Shilton och nicka bollen i mål? Maradona hann alltså före Shilton och med hjälp av vänster hand lyckades han stöta bollen i mål. Domaren, tunisiern Ali Bin Nasser, såg inte vad som hände och godkände därför målet. De engelska spelarna protesterade, offside trodde vissa TV-kommentatorer, men TV-bilderna visade att någon offside var det aldrig fråga om, så varför protesterade man då? Maradona själv jublade och sa till lagkamraterna, som knappast kunde tro vad som hände, ”kom fort och krama mig innan domaren ändrar sitt beslut”! Fem minuter senare hade Maradona gjort ännu ett mål och beseglat engelsmännens öde, att f.d. Leicesterspelaren Gary Lineker reducerade med 8 minuter kvar hjälpte inte, Argentina var vidare, England utslaget.
På presskonferensen efter matchen pressades Maradona och hans kommentar till målet var "… med lite hjälp av Maradonas huvud och Guds hand gick bollen i mål..!" Ingen kritik riktades mot domarna men i den engelska pressen fick incidenten ett nytt namn "Djävulens hand." Maradona har aldrig förlåtits av de engelska spelarna, inte ens när Maradona 1998 erkände att han slagit in bollen med handen fick han förlåtelse. Peter Shilton sa "han får mig att må illa, jag kommer aldrig att förlåta honom."


 Gary Lineker

 

 Gary Lineker är fotbollens gentleman, under sin proffesionella kärriär fick han inte ett enda gult eller rött kort! Hans kärriär startade i Leicester där han gjorde nästan 100 mål på 200 matcher. 1985 såldes han till Everton där han fick en fantastisk säsong. Utmärkelsen årets spelare och vinnare av skytteligan med 40 mål. Som engelsk landslagsman har han också gjort massor av mål, 1990 gjorde han 4 mål i VM och det betydde att han är en av endast 8 spelare i världen, som gjort 10 mål eller mer i VM. Efter att han slutat sin spelande karriär, har han blivit programledare för BBC's Match Of The Day. Gary har även förekommit i TV-reklam för Walkers Crisps, det fanns faktiskt en sort som hette "Salt & Lineker" ett tag. När Leicester stod inför att gå bankrutt, startade Lineker ett konsortium som investerade miljonbelopp och räddade klubben från konkurs. En sann legend!


 Steve Walsh

Namnet Steve Walsh är förenat med starka känslor, han gav alltid 100 % när han spelade och om någon är värd epitetet ”Mr Leicester” så måste det vara Steve Walsh.
Under sin 20-åriga fotbollskarriär representerade han Wigan, Norwich, Coventry och Tamworth, men det är för sina 15 säsonger och 430 tävlingsmatcher i Leicester City vi minns honom, han var känd som en kompromisslös spelare, han vek aldrig undan. Vi minns honom mest som mittback men han kunde faktiskt spela överallt, 1992 fick han ikläda sig rollen som toppforward när Leicester hade många forwards på skadelistan, han gjorde det med den äran och smällde in 15 mål! Walsh följde managern Bryan Hamilton från Wigan till Leicester 1986, och redan från början etablerade han sig som hård och hängiven. I en match mot Shrewsbury smällde han på anfallaren David Geddis så hårt att denne bröt käken, för det fick Walsh avtjäna 11 matchers avstängning. Hans rivalitet med Wolverhamptons Steve Bull var så stark att båda ofta blev utvisade när lagen möttes. Steve Walsh har fortfarande rekordet i antal röda kort tillsammans med Colchesters Roy McDonough, båda lyckades skrapa ihop 13 utvisningar under karriären. Under många år var Steve Walsh lagkapten i Leicester City men när han avgjorde 1994 års playoff till Premier League hade han fått nästan hela säsongen spolierad av knäskador, och bar alltså inte kaptensbindeln. Detta var Leicesters tredje raka kvalfinal, 1992 förlorade man mot Blackburn och 1993 blev Swindon för svåra, men 1994 vann man alltså mot Derby. Denna smått heroiska insats av Leicester City som efteråt har kommit att kallas för ”The Silence Of The Rams”, avgjordes av Steve Walsh. Derby var det bättre laget och dominerade matchen totalt, men det var Steve Walsh som med ett mål strax före paus och ett till 6 minuter före slutsignalen knäckte lokalkonkurrenten.

Leicester gjorde snabb sorti ur Premier League och befann sig än en gång i division 1, men Steve Walsh återvände till kaptensrollen under den nye tränaren Martin O’Neill. Under O’Neills ledarskap och med den hängivne Walsh tillbaka i backlinjen kvalade Leicester än en gång upp till Premier League, man vann playoff finalen mot Crystal Palace. 1997 vann Leicester Ligacupen efter att Steve Walsh spelade fram till Emile Heskeys mål i första matchen och till Steve Claridges avgörande mål i andra matchen. Nu fick kaptenen lyfta en riktig titel med Leicester. Något som jag personligen aldrig kommer att glömma är Leicesters match mot Arsenal den 27/8 1997. Arsenal med Dennis Bergkamp i spetsen var numret större än Leicester och hade efter två Bergkamp-mål ledningen med 6 minuter kvar. Leicester reducerade genom Heskey i 84:e och Matt Elliott kvitterade i 93:e. Vilken comeback! Men eftersom mer tid fanns att spela på var det inte avgjort, i 94:e ökade Bergkamp på till 3-2 för gästerna och matchen syntes vara över för hemmalaget. Men alla hade glömt bort ”Mr Leicester”. I matchens 96:e minut forcerade en grymt arbetande Steve Walsh in ännu en kvittering och publiken på Filbert Street formligen flög i luften. Med sin trogna hemmapublik i ryggen gav Leicester aldrig upp och lagkaptenen gick i bräschen för sina styrkor. På Arsenals hemsida kunde man läsa följande i matchrapporten dagen efter: Fair play to Leicester. We out-played them for 85 minutes then they out-passioned us for 10. With the impressive Leicester crowd behind them the home side continued to push for the draw and after about 6 minutes of injury time Walsh headed another, final, equaliser.
I dessa dagar, när spelare flyttar runt och byter klubb ideligen, måste man hålla en sådan spelare som Steve Walsh (ett av få undantag mot regeln) högt för sin klubblojalitet, han tjänade Leicester lojalt under 15 säsonger.


 Muzzy Izzet


 Muzzy Izzet föddes som Mustafa men bytte till Muzzy som 19-åring. Han spelade en viktig roll på Leicesters mittfält under Martin O’Neill. Hans kompanjonskap med Neil Lennon och Robbie Savage var fruktat av alla lag. När Leicester åkte ur Premier League 2001 visade han stor klubbkänsla och stannade kvar i klubben för att vara med och föra Leicester tillbaka till Premier League igen.
Muzzy Izzet föddes den 31 oktober 1974 i London. Under sin karriär kom han att spela för Chelsea, Leicester City, Birmingham och det turkiska landslaget. Muzzy skrev ungdomskontrakt med Chelsea men spelade aldrig för a-laget under sin tid i klubben. I mars 1996 skrev han på för Leicester City, det var fråga om ett lån, säsongen ut. Han lyckades slå sig in i startelvan och kom snart att vara fast på mittfältet, under den första
halva säsongen med Leicester gjorde han ett mål. När Leicester sedan kvalslog Crystal Palace och gick upp i Premier League köpte klubben ut Muzzy från Chelsea för 10 miljoner kronor. Leicester kom på 9:e plats denna säsong, dessutom vann man ligacupen och Muzzy var som sagt mycket viktig på mittfältet tillsammans med Neil Lennon. Muzzy var den kreative av de två och Lennon ”städade upp” bakom honom. Säsongen 1998-1999 slutade Leicester 10:a och nådde även denna gång finalen av ligacupen, men fick stryk av Tottenham. Nästa säsong slutade laget på 8:e plats i Premier League och nådde ännu en gång ligacup finalen. Nu mötte man Tranmere och lyckades vinna för andra gången på tre år, tack vare två mål av Matt Elliott och för övrigt uppoffrande spel av bland andra Muzzy Izzet. Nu lämnade Martin O’Neill Leicester för att ta över Celtic och Neil Lennon följde med honom. Många trodde att Izzet också skulle följa till Skottland men så blev det inte. Peter Taylor tog över Leicester och laget fortsatte till en början under hans ledning att prestera. Men Taylor var inen rikitg manager, snart började Leicesters maskineri knaka och Muzzy lämnade in en begäran att få lämna klubben, Middlesbrough bjöd 65 miljoner kronor för honom. Muzzy ville däremot inte gå till ’Boro och tackade nej. En ny säsong startade och både ’Boro och West Ham var intresserade av Izzet men han förblev Leicester-spelare. Denna säsong blev en riktig katastrof, man startade med att förlora hemma mot Bolton med 5-0 och resten av säsongen gick i samma stil. Efter säsongens slut och nedflyttning till Championship lämnade Muzzy in en ny begäran att få lämna klubben och Middlesbrough
ökade sitt bud till 85 miljoner, men än en gång sa Izzet nej till klubben. Däremot önskade han att Martin O’Neill skulle värva honom till Celtic, för han ville återförenas med Martin och Neil Lennon. Så blev det dock inte, Muzzy spelade vidare för Leicester och i mars 2003 ändrade Muzzy sig och sa att han inte tänkte lämna Leicester, laget hade kämpat sig genom Championship och säkrat en andra plats bakom Portsmouth och därmed uppflyttning till Premier League. Detta innebar dock inte att andra klubbar inte var intresserade av Muzzy. Mot slutet av säsongen 2003-2004, när Leicester var på väg ner igen, kom bud från Aston Villa och Blackburn Rovers, som båda bjöd runt 7 miljoner kronor för honom. Snacka om prisras! Dessa bud förkastades av Leicester, men efter nedflyttning till Championship och med alla ekonomiska bekymmer som Leicester hade kunde man inte ha kvar Muzzy. Han tjänade då runt 420000 kronor i veckan och det tärde stora hål i klubbkassan. I juni 2004 fick Muzzy Izzet lämna Leicester City på fri transfer och han skrev då ett treårskontrakt med Birmingham City. Hans karriär i Birmingham blev ingen hit, efterhängsna knäskador förstörde mycket och han gick skadad under långa perioder. I juni 2006 meddelade han att han lagt skorna på hyllan.


 Gordon Banks

Världens genom tiderna bäste målvakt, det är ett epitet som kan passa för Gordon Banks. Världsmästare 1996, gjorde "århundrades räddning" på en raketnick från Pele i VM 1970, fick smeknamnet "Banks Of England".  Gordon Banks föddes den 30:e december 1938 i Sheffield, hans proffesionella karriär inleddes i Chesterfield där han spelade från 1955 till 1959. 1959-1967 - Leicester City, 1967-1973 Stoke City och 1977-1978 Fort Lauderdale Strikers. Han gjorde 73 landskamper för England och krönte sin karriär med VM-guldet 1966. På klubbnivå vann han Ligacupen (både med Leicester och Stoke) dessutom spelade han en FA-cupfinal med Leicester, där blev det tyvärr inte vinst. Gordon började spela fotboll på bakgårdar och gator, hans väg till proffskontrakt är en saga och en fantastisk hitoria. Gordon var åskådare på en amatörmatch med laget Millspaugh en lördageftermiddag när han blev tillfrågad om han kunde hoppa in istället för ordinarie målvakt som inte dykt upp. Hade denna målvakt varit på plats så kanske England gått miste om en världsmålvakt! Inom ett år från denna händelse hade Banks blivit värvad till Romarsh, amatörligans tuffaste lag. Det var här som Chesterfield hittade honom och plötsligt var han målvakt i ett lag i division tre. Hans deltidskontrakt gav honom 2 £ per match !!! Under denna tid gjorde han även sina två National Service-år (värnpliktig ungefär) i Tyskland, han var signalsoldat. När den tiden var avklarad skrev ha heltidskontrakt med Chesterfield och kunde kamma hem hela 17 £ i veckan. 23 matcher blev det innan han hittades av Leicester City som värvade honom för 7000 £. 1964 vann han Ligacupen med City och blev även landslagsmålvakt. Hans debut skedde mot Skottland och han fick se skottarna vinna med 2-1. Hans peak kom i VM i England 1966 då Banks var en av frontfigurerna i världsmästarlaget. Förvåningen var därför stor när han kom hem till Leicester och fick se sig såld till Stoke! Detta berodde på att Leicester hade fått fram en yngling som redan var mogen att ta över efter sin läromästare och legenden Banks, denna ynglings namn var Peter Shilton!


Pontus Kåmark

 Pontus Kåmark gjorde sig känd som en utmärkt markeringsspelare genom hela sin karriär. Han slog genom i VM 1994, det var också här som Leicester fick upp ögonen för honom. I Sveriges gruppspelsmatch mot Brasilien tog han hand om Romario som inte kom någon vart. När han återvände till Sverige efter sitt Leicester-äventyr spelade han med AIK mot Barcelona i Champions League. Kåmark plockade bort den store Figo och AIK ledde med 1-0 ända till dess att Stuart Baxter gjorde det ödesdigra misstaget att ta Kåmark av banan, då vände Barca och vann med 2-1. Men det är givetvis Ligacupfinalen 1997 mellan Leicester och Middlesbrough som alla minns och pratar om. Den 6:e april gick Leicesterspelarna ut på Wembley för att inför 76757 åskådare möta det Middlesbrough som man fått stryk av med 3-1, hemma på Filbert Street veckan innan. Då hade en viss Oswaldo Giroldo Junior, även kallad Juninho, dominerat totalt. Finalen kom att bli en mer stängd tillställning och den var mållös vid full tid. I förlängningen tog ’Boro ledningen redan efter 5 minuter genom Fabrizio Ravanelli, men Leicesters Emile Heskey kvitterade 2 minuter före slutsignalen och säkrade omspel på Hillsborough i Sheffield. Juninho då, spelade han? Ingen hade i alla fall sett till honom på 120 minuter, han blev totalt bortplockad av Kåmark! Omspelet fick en liknande händelseutveckling, 90 ordinarie mållösa minuter och sedan avgjorde Leicesters Super-Stevie Claridge i förlängningens 10:e minut. Middlesbroughs tilltänkte segerorganisatör Juninho gick än en gång av planen utan att någon sett honom. Juninho tackade Kåmark efter matchen
och berömde honom för hans ärliga och justa sätt att markera bort honom, Kåmark drog inte ens på sig ett gult kort. Leicesters mittfältare Neil Lennon var bara en av alla som efter matchen berömde Kåmark och tränaren Martin O’Neill för genidraget att låta Kåmark markera Juninho, i England pratar man aldrig om Ligacupen 1997 utan att nämna Kåmarks markering av Juninho.


 Martin O'Neill

Efter sin karriär som spelare började Martin en sensationell karriär som fotbollsmanager, från början hos Grantham Town, 1987. Efter en kort sejour hos Shepshed Charterhouse tog han sedan över "amatörlaget" Wycombe Wanderers och lyckades för upp dem i det proffesionella ligasystemet via vinst i The Conference 1993. Han blev manager i Norwich 1995 men lämnade klubben i december samma år efter en kontrovers med ordföranden Robert Chase. Martin tog nu över Leicester City och fick en tuff start hos det nya laget. Men snart nog blev det succe eftersom O'Neill tog upp laget till Premier League redan första året som manager. Leicester radade upp topp 10 placeringar under säsongerna med O'Neill som manager. Laget vann även Liga Cupen två gånger, 1997 och 2000, samt nådde final i samma cup 1999. Martin var på tal för managerposten hos Leeds men sa nej till jobbet efter att tusentals Leicester supportrar höll upp banderoller och ropade "don't go Martin" under matcherna. Till sist lämnade han dock i juni 2001 klubben, för att bli manager i Celtic. Här nådde han precis som i Leicester kultstatus och fick smeknamnen "Martin he Magnificent" och "The Blessed Martin".


Roberto Mancini

 Kanske inte en Leicester-legend, men det faktum att han spelade 4 matcher för Leicester är minnesvärt. ”Den Italienske landslagsmannen och storstjärnan Roberto Mancini skrev idag på ett korttidskontrakt för Leicester City. Det var Englands förbundskapten, och Mancinis förre tränare Sven-Göran Eriksson som rekommenderade honom till Leicesters manager Peter Taylor. Mancinis uppgift blir att förse Ade Akinbiyi, Trevor Benjamin och Richard Cresswell med de rätta bollarna.” Ja så där lät det när legenden Roberto Mancini år 2001 skrev på för vår stolta klubb, han fick en ganska nätt summa för sin signatur och var en av de som bidrog till den ekonomiska kris klubben hamnade i. Vår manager vid den här tiden hade inga som helst begrepp om varken det ena eller det andra, ni vet ju att han betalade hela 75 miljoner pund för Ade Akinbiyi, med andra ord brände han hälften av pengarna vi fått för Emile Heskey på en spelare som presterade noll och intet i klubben. Men Mancini då? Hur gick det för honom? Ja som sagt fick han fett med pengar för att spela i Leicester, totalt blev det bara 4 matcher så per match blev han nog klubbens dyraste spelare genom tiderna! Varför bara 4 matcher? Ja det här är en sak som är ganska luddig, Leicester påstod att de hade kontrakt med Mancini säsongen ut, men det visade sig att kontraktet bara gällde en enda månad! Var det Taylor som gjorde bort sig, eller var han fullt medveten om detta och lurade styrelsen? Jag har försökt ta reda på fakta men här verkar allt mörklagt! I vilket fall som helst så spelade han faktiskt bara 4 matcher med City och han åstadkom inte något att skriva hem om. Man ska komma ihåg att han faktiskt var 36 år och att han tänkt lägga av länge. Han var i alla fall den största spelaren någonsin som då värvats av Leicester City, och sett per match, kanske den dyraste!

 

Mancini Intervjuas av Robbie Savage


 Nigel Pearson

 

 Det är inte många managers som har blivit omstridda som Leicester Citys Nigel Pearson, han delade fansen i två läger. När han under säsongen 2014/2015 blev uppvisad på läktaren för att han var uppretad på en domare, upptäckte han att han trivdes där. Han sade sig få en bättre överblick över spelet, vilket varr sant. Men när säsongen såg ut att gå åt pipan klev han ner till planen och styrde sitt lag därifrån. Detta var en sak som delade fansen, många hatade det faktum att Nigel satt uppe på läktaren. Men väl nere vid sidan av banan så hände det saker hela tiden, under säsongen var han inblandad i hela tre incidenter. Den första var under matchen mot Liverpool den 2/12, en person i publiken råkade filma Pearson när han härsknade till på ett fans. Supportern kallade Pearson ”utter twat” vilket kan översättas ”fullkomlig fitta” och Pearson tycks på videon säga ”fuck off and die”. Efter matchen erkände Pearson vad han sagt och kommenterade vidare ”jag svarade en idiot på läktaren”, Pearson bad inte om ursäkt och supporterklubbens Cliff Ginetta tyckte att en ursäkt vore på sin plats. Ägarna var inte nöjda med att deras manager svor men de vidtog inga åtgärder. Den 7/2 var det dags igen när Leicester förlorade hemma mot Crystal Palace med 1-0. Bortalagets James Mc Arthur jagade en boll utanför sidlinjen och råkade springa på Pearson. Leicesters manager brottade inför Palace manager Alan Pardew ner Mc Arthur och tog strypgrepp på honom, domaren Lee Mason gjorde inget åt situationen. Efter matchen sade Pearson ”jag behöver inte avslöja något, jag kan ta vara på mig själv”. James Mc Arthur var aktuell för Leicester under sommaruppehållet och det spekulerades genast i att Pearson ville ”hämnas” på Mc Arthur men det nekade Pearson till. ”Jag respekterar killen, han är en bra spelare och ni vet alla vad som var på gång i somras” sade Pearson till pressen och fortsatte ”klart jag blev besviken när jag inte lyckades värva honom men det hade inget med honom eller mig att göra, det berodde helt och hållet på den andra klubben (Wigan), de får ta ansvar för att det blev som det blev. Det var en manager (Uwe Rösler) som borde hållit tyst men inte gjorde det, men jag har inga problem med spelaren (Mc Arthur), han är en bra spelare och det är lätt att tycka om honom”. Så det som såg ut att vara en skärmytsling/ uppgörelse mellan Nigel Pearson och James Mc Arthur var inget annat än skoj, vilket man också kan se på bilderna. Pressen gjorde allt för att förstora upp och ville ha reda på vad det rörde sig om, men Pearson var sin vana trogen fåordig om vad de båda sade till varandra. Sedan kom en händelse som kommit att beskrivas som ”The Foxes Farce”. Leicesters ägare Vichay Srivaddhanaprabha var på Crystal Palace matchen och såg vad som inträffade och senare på kvällen spreds rykten att Pearson hade fått sparken. Jag själv fick klockan 18.40 ett sms från Steve Walsh med den korta texten ”Pearson sacked” och sedan var cirkusen igång på Twitter, Facebook och alla andra sociala medier. Gary Lineker twittrade klockan 20.00 ”Not surprised Pearson has been fired”. Vid 21.45 kom ett nytt sms från Walsh som sa ”apparently he is reinstalled”. Vad som egentligen försiggicks denna kväll får vi med säkerhet kanske aldrig veta, men vad media lyckades lista ut är följande: Vichay tycker Pearson har betett sig illa och sparkar honom, sonen Top (Aiyawatt Sriivaddhanaprabha) ringer upp från Thailand och ber sin far att inte sparka Pearson. Nigel Pearson har jobbet kvar vilket berättas i en pressrelease från King Power Stadium klockan 22.07! ITV körde ut nyheten att Pearson fått sparken klockan 22.12, men då hade Leicester City redan meddelat att så inte var fallet, vilken soppa! När vi var på plats i Leicester passade vi på att fråga Paul Balsom om hur det egentligen var, han ville dock inte ge något egentligt svar, men sade att det som skrevs i media inte var långt från sanningen! Den tredje incidenten hände inte på planen utan i media rummet på King Power Stadium under en presskonferens efter 1-3 förlusten mot Chelsea den 29/4. En journalist (Ian Baker, Wardles Press) bad Nigel Pearson ”could you specify the amount of criticism and negativity the players have had to endure over the course of the season”. Denna fråga fick Nigel Pearson att formligen gå i taket! “Have you been on holiday for six months? Have you? I think you must have had your head in the clouds, away or on holiday or reporting on a different team because if you don’t know the answer to that question, then I think your question is absolutely unbelievable. The fact that you don’t understand where I’m coming from. If you don’t understand that question then I think you are an ostrich – your head must be in the sand. Is your head in the sand? Are you flexible enough to get your head in the sand? My suspicion would be no. I can. You can’t. You’ve been here often enough. To ask that question you’re being very, very silly or you’re being absolutely stupid. One of the two. For you to ask that question, I’m sorry son, but you are daft. You’re wrong. You’ve been in here. I know you have, so don't give that shit with me. Please, don’t give that shit with me.I’ll smile at you because I can afford to smile at you. Now, do you want to ask a different question or do you want to ask it differently? Go on, ask it. Or are you not capable?” Baker: I don’t know, erm… Pearson: You don’t know what, erm.. Baker: I don’t know how you’ve taken that question? Pearson: Well then you must be very stupid. See ya. Varpå Nigel Pearson stormar ut ur lokalen och muttrar något ohörbart för sig själv. Journalisten själv skrev senare på Twitter ”if getting called an ostrich by Nigel Pearson is not a career highlight I don’t know what is”! När sedan samma manager som givit oss dessa underhållande incidenter lyckas med konststycket att hålla ett dömt lag kvar i fotbollens finaste liga så kanske frågan, “should he stay or should he go?” blir svårare att besvara. För efter Leicesters fina april med fyra vinster på fem matcher fick Nigel Pearson utmärkelsen ”Manager Of The Month” i kamp med bland andra Chelseas Jose Mourinho och Aston Villas Tim Sherwood. "I'm flattered but it's not just about one person. I'm very conscious of the support I get from staff and players - it's recognition of a bigger picture", sa Pearson efter att ha mottagit priset. Paul Balsom sa att Nigel är den bäste han jobbat med och att han är en teambyggare utan dess like. Leicesters målvakt Kasper Schmeichel sa: "Nigel Pearson is the best manager I've played under and it's difficult to put into words the job he's done here. It's important to point out that the Nigel Pearson seen by others and the Nigel Pearson we see are two very different people. He's a charismatic guy, and a born leader. For me, he's the manager of the year, I don't know if he'll get it, but I'm glad he's my manager."
Den 30/6-2105 var det dock över för Pearson, styrelsen och Pearson var inte på samma våglängd längre, och den kanske bäste managern i Leicesters historia fick sparken. Han lyckades att föra upp Leicester från League 1 till Championship och från Championship till Premier League och han höll ett dödsdömt lag kvar i världens bästa fotbollsliga, en sann legend!


Esteban Cambiasso

 Blir man legend efter en säsong? Bara dagar innan transferfönstret för permanenta övergångar stängde den 1/9 2014 skrev Esteban Cambiasso på ett 1-årigt kontrakt med Leicester City. Cambiasso var då i särklass Leicesters största nyförvärv genom tiderna, den nu 34-årige argentinske mittfältaren har till dags dato samlat på sig 23 officiella titlar. Cambiasso startade sin professionella karriär i Argentinos Juniors 1995 för att flytta till Real Madrid 1996. Redan 1998 var han tillbaka i Argentina, nu i Indipendiente där han spelade fram till 2001 när han gick till River Plate. Cambiasso återvände till Real Madrid 2002 och stannade till 2004 då Inter köpte honom. Sedan dess har han spelat i Inter fram till 2014, då han skrev på för The Foxes. Esteban Cambiasso har vunnit; Argentinas liga 2002, La Liga 2003, Serie A 2006, 2007, 2008, 2009 och 2010. Intercontinental Cup 2002, UEFA Super Cup 2002, Spanska Supercupen 2003, Coppa Italia 2005, 2006, 2010, 2011, Supercoppa Italiana 2005, 2006, 2008, 2010, FIFA Club World Cup 2010 samt UEFA Champions League 2010, dessutom har han vunnit ungdomstitlarna South American Youth Championship 1997, 1999 och FIFA World Youth Championship 1997. Eurosport sa om Cambiasso (när Jose Mourinho var manager för Inter) ”there is nothing glamorous about the bald Argentine, but he is the heartbeat of the Inter side that have become the dominant force in Italian football. Just the kind of determined, hard-running midfielder Mourinho loves”. Goal.Com sade: “all in all, this player is one of the greatest player to have ever pulled an Inter shirt on and to grace the pitch in the Serie A. He is an intelligent midfielder, who has the capacity to change the shape of a game off his own boot. He will certainly be remembered as one of the most talented players of all time”.

Denne man lyckades att på sin enda säsong i Leicester uppnå statusen "legend", "he's magic you know" sjöng fansen om honom.

Han var spelaren som, framför alla andra, bar fram Leicester till ett nytt Premier League kontrakt, han var hjärtat och själen bakom "the greatest escape".


Claudio Ranieri

När Nigel Pearson fått sparken spekulerades det i veckor och namn som Jürgen Klopp, Martin ÓNeill, Neil Lennon, Guus Hiddink och Peter Schmeichel för att nämna några, var på tapeten. Styrelsens val offentliggjordes den 13/7, den 63-årige italienaren Claudio Ranieri. När man såg hans namn föll pusselbitarna på plats, det här var ett val som tilltalade ägarna helt och hållet.
Ranieri är inte den otyglade typ av människa som Nigel Pearson är, Ranieri ber inte fans att fara åt helvete, han kallar inte journalister för strutsar och han brottas inte med motståndarlagets spelare. Claudio Ranieri är en vänlig och charmerande italienare som under sin tid som manager för Chelsea var mycket omtyckt. Vichay Srivaddhanaprabha beskrev Claudio på detta sätt: “He is a man of remarkable experience and knowledge that will lead us into the next phase of our long term plan for Leicester City.”
Säsongen 2015/2016 blev en mirakulös resa mot det som skulle sluta med att Leicester City för första gången i klubbens historia vann Premier League. Ranieri, som många tvivlade på, visade att han kunde leda ett lag talangfulla och hårt arbetande spelare till något ingen innan ens hade gissat. Det var sagan som var så omöjlig att inte ens Disney skulle gjort film av den. Det var så otroligt omöjligt att bookmakers satte oddset 5000 gånger pengarna till de som vågade satsa. Det blev sedan den största sensationen inom lagidrott genom alla tider. Men vi borde inte kalla det för en saga, det handlade nämligen om reella faktum. Det handlade om hårt arbete hos alla inblandade, såväl spelare som ledare, tränare och fysiologiska team, allt under ledning av Claudio Ranieri.

Efter bara 7 månader som manager för Leicester City fick dock Ranieri sparken av styrelsen den 23 februari 2017. Detta eftersom laget spelat uselt under den andra säsongen under honom och nedflyttning till Championship hotade. Så är den underbara fotbollen, kung ena dagen och utsparkad nästa dag. Claudio Ranieri gav Leicester en vinst i Premier League, ingen kan ta i från honom det. Den bäste managern i klubbens historia. 


Jamie Vardy

En solig lördag eftermiddag i Bury 2009 mötte Stocksbridge Steels, FC United of Manchester i Evo-Stick Premier League (sjunde nivån i England) på Burys hemmaplan Gigg Lane. FC United lånade arenan av Bury eftersom deras inte var färdigbyggd. 1888 åskådare fanns på plats och fick se en stjärna i blivande, det var Jamie Vardy som jagade livet ur spelarna från FC United. I den 27:e minuten tar 23-åringen emot ett inkast på egen planhalva, han söker efter medspelare men ingen finns spelbar. Vardy borrar ned huvudet och kör i full fart slalom mellan försvararna och väl i straffområdet gör han sin patenterade sidledsförflyttning, ställer målvakten på fel ben och stänker in ledningsmålet för Stocksbridge Steels. Efter matchen var han involverad i en incident utanför en nattklubb, han hävdar att han skyddade en vän, men åtalades han för misshandel och fick en fotboja. Den hindrade inte honom från att spela fotboll men några nattklubbsbesök blev det inte på ett tag, han var nämligen tvungen att hålla sig i hemmet efter 18.30. Vardy började sin fotbollskarriär i akademien hos Sheffield Wednesday, i staden där han levt hela sitt liv. Wednesday tyckte dock att han var för liten och klen och inte var något framtidslöfte, så man släppte honom fri. ”Det var en riktig sorg för en ung grabb” sade han och tog en paus från fotbollen.
Han spelade ett tag med ungdomslaget i Rotherham innan han som 20-åring gick till Stocksbridge Steels, en liten klubb i utkanten av Sheffield, 2007. Omklädningsrummet var beläget i ett stenhus och ibland var det varmvatten i duscharna! Spelarna fick själva betala för och tvätta sina träningsoveraller. Jamie spelade för reservlaget när en dag tränaren kallade upp honom i a-laget och avlönade honom med 30 pund i veckan. Lönen gick ju inte att leva på så han tog ett slitsamt jobb på en fabrik som tillverkade kryckor. Träning två dar i veckan, matcher på helgerna och jobba på fabrik, så såg hans liv ut. Vardy sköt 60 mål på 100 matcher för Stocksbridge och detta renderade honom ett kontrakt med Halifax Town 2010 som betalade Stocksbridge Steels 150000 kronor för honom. Trots det tunga arbetet på fabriken gjorde Jamie 29 mål under säsongen med Halifax och han började nu dra till sig intresse från ett flertal klubbar. Till nästa säsong hade han flyttat till Fleetwood där han fick ett professionellt kontrakt som gav honom 32000/ månad i lön. Under säsongen med Fleetwood fick han ögonen på sig från bland andra Leicesters talangscout Steve Walsh som kunde rapportera till Nigel Pearson om en orädd och hårt jobbande anfallare med en bra förmåga att även spela på kanterna. Under året med Fleetwood fick vi även nöjet att se Jamie Vardy på svensk tv. Fleetwood mötte lokalkonkurrenten Blackpool i en match i FA-cupen. Blackpool var alltför bra för Fleetwood och ledde med hela 5-0 när Jamie Vardy sköt in ett tröstmål. Han hade under matchen imponerat så mycket att Blackpool direkt efter matchen lade ett bud på 700 000 pund, vilket förkastades av Fleetwood. Den 17 maj 2013 meddelade Leicester City att man lagt upp rekordsumman (för en non-league spelare) 1 miljon pund för Jamie Vardy’s namnteckning, och senare kom det fram att affären kom att kosta Leicester totalt 1,7 miljoner pund. Hans första säsong med Leicester var tuff och han fann livet i Championship hårt och var efter säsongen 2012-2013 beredd att lägga skorna på hyllan. Men Nigel Pearson, Craig Shakespeare och Steve Walsh jobbade med honom under sommaruppehållet och till säsongen 2013-2014 var ”den gamle” hårt arbetande Jamie Vardy tillbaka, en viktig kugge i Pearsons anfallsmaskineri. Inför Premier League 2014-2015 sa många att om han tar ett steg till i sin utveckling kommer han att bli obehaglig för Premier League-försvaren. Det fick bland andra Manchester United fick känna på i början av säsongen 2014-2015. En ”Rekordmagasinet”-historia är inte fullständig förrän hjälten tar det avgörande klivet, det har Jamie Vardy gjort. Killen som spelade ”non-league” så sent som 2013 har även spelat i det engelska landslaget! När Vardy dessutom säsongen 2015/2016 slog Ruud Van Nistleroys gamla rekord, mål i 10 matcher i rad, genom att göra mål i 11 raka matcher, ja då skrevs hans namn in i historieböckerna för alltid.


 Riyad Mahrez

Riyad Mahrez startade sin karriär som amatör i den franska klubben Quimper innan han fick sitt första proffskontrakt med samma klubb 2010. Som professionell spelade han en säsong för Quimper, 27 matcher och ett mål. 2011 snappades han upp av Le Havres reservlag i den franska andraligan och där gjorde han sig ett namn genom att göra 24 mål på 60 matcher under närmare tre säsonger. Sedan flyttades han upp i förstalaget och åstadkom 10 mål på 60 matcher innan Leicesters scout Steve Walsh (senior) hittade honom. Steve Walsh var på plats i Le Havre för att titta på en annan spelare men när han fick se Mahrez glömde han bort vem han kommit för att scouta. Mahrez imponerade så mycket att Walsh reste hem till Leicester och meddelade att han skulle åka tillbaka till Le Havre igen och titta på denne Mahrez en gång till. Det gjorde Walsh och det slutade med att Leicester köpte Mahrez för motsvarande 4 miljoner kronor, något som var rena rama fyndpriset. 
Under den första säsongen med Leicester City var han bitvis glimrande för att ibland falla bort helt och hållet. Under säsongen 2015/2016 tog Riyad Mahrez det där steget som gjorde honom till en världsklass spelare. Hans samarbete med Jamie Vardy skrevs det spaltkilometer om, var det inte Mahrez som passade Vardy, ja då var det tvärtom. Var då Claudio Ranieri mannen bakom hans förvandling? Italienaren är känd för att kunna plocka ut det bästa ur alla spelare och hans betydelse för Mahrez går inte att underskatta. Mahrez blev etta i Europa för lyckade dribblingar, han var den mittfältaren som gjorde mest mål i Europa och han blev trea i Europa när det gäller assists. Mahrez utsågs dessutom under den titelvinnande säsongen 2015/2016 till ligans bästa spelare, och detta av spelarna själva.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.